halvfabrikat

Kramar ihop händerna, först mjuk, sedan hårdare. De fungerar som de ska. Slappnar av i händerna, kroppen känns fortfarande svag och domnad.

Försöker spåra blodets rörelser i kroppen, försöker känna var jag börjar och slutar, vad som är säng och vad som är jag. Var jag är, var jag finns.

Jag andas in, så djupt jag vågar, genom näsan. Öppnar långsamt ögonen. Andas ut medans blicken fokuserar, klarnar, skärps.

Jo, jag känner det. Idag, just nu, är det bättre. Inte mycket, men jag jag ligger inte nere på den absoluta botten av brunnen och är helt borta längre. Jag är fortfarande nere på botten, jag har inte börjat klättra, men jag har försiktigt satt mig upp, börjat lokalisera vad som är jag och vad som är sjukdom. Jag börjar känna var min kropp börjar och slutar. Så just idag, just nu, är det bättre.

Känner på armar och ben, de sitter fortfarande kvar. Det är ljust i rummet. Jag har sovit bort hela dagen, igen. Rör huvudet från sida till sida, så att det inte faller av när jag så småningom ska gå upp. För idag ska jag gå upp. Det vet jag, det känner jag. Så, med lika delar beslutsamhet, vilja och min oresonliga tjurskallighet, vänder jag mig om. Det gör ont, kroppen är stel, som om jag istället för blod hade bly i ådrorna. Lederna knakar och knäpper som vanligt. Ögonen kliar, munnen är torr som sandpapper, det blir svårare att andas när jag tvingar kroppen att anstränga sig. Men jag måste. Jag ska. Jag sträcker mig efter mobilen, klockan är 17.15. Folk har ringt och smsat. Jag har antagligen utan att vakna ordentligt svarat på en del av samtalen och nästan alla meddelanden. Undrar vad jag sa. Undrar vad jag lovade nu.

Vänder mig tillbaka på rygg, hasar högre upp på kuddarna. Tittar upp i taket utan att egentligen se. Men jag vet det, jag känner det, jag inser det. Idag finns det lite energi, lite livsvilja. Idag är det bättre.

Så jag tar tjuren vid hornen, sätter mig upp, går och hämtar vatten utan att bry mig om hur det stränar i kroppen, hur jag stöter emot saker på vägen, hur domnad och seg kroppen är. Tvingar mig själv att lyda ändå. Ett steg i taget. Och innan jag vet ordet av har jag tvättat mitt berg av kläder, lagat lite mat, dammsugit lite.

Det låter inte mycket, men för mig är det enormt. Jag har klarat något jag inte har klarat på veckor.

Nu är jag helt slut, men jag kan krypa upp i soffan, knapra mina piller och äpplebitar, och känna, veta, inse, att just idag, just nu, är det bättre.

Så jag ler och fortsätter. Jag vet inte hur det ser ut i framtiden, vad som händer imorgon eller om en timme, men jag vet att idag var det bättre. Idag fanns det lite hopp, lite vilja, lite längtan. Det tog som fan på mig men det var det värt. Jag är på väg att vakna nu. För den här gången.