halvfabrikat

Vi börjar dagen med lite ögongodis för att fortsätta med möten och dylikt och sedan degande i solen. Jag älskar den svenska sommaren. Nu har det varit soligt i mer än två dagar i sträck = sommar. Killen är snygg, nagellacket är fult och solen skiner. Tänker inte vara online mer idag. ALLS. Tänker leva och njuta och bara ha det gött.

Mådde så jävla bra både igår och idag. Ingen vardagslyx direkt så tar verkligen vara på det.

Igår spenderades dagen med universums finaste par (Emelie och Vivvi, eller Viktor som en del påstår att han heter) på Ullared, jag fick reda på att Ola-Conny fanns på riktigt och jag var SÅ HÄR NÄRA HONOM *måttar mellan tummen och pekfingret, ett avstånd som väldigt sällan är korrekt och så är givetvis inte fallet här heller men jag var fan nära*

Idag var jag hos mamma hela dagen, rensade ogräs som i trans, rotade fram en hop sjukt fina väskor som jag SNODDE, klappade katten, drack kaffe på trappen som sig bör och vi avslutade kvällen med pizza och en öl hos mig, tittade på tv och bara mådde bra. Jag älskar mamma över allt annat. Eller ja, mamma och hela min familj. Sedan pappa dog har vi kommit så nära varandra, vi behöver varandra och ser till att ta vara på de stunder vi har och pratar hela tiden. Så om det krånglar lite i er familj, ta död på någon. 

And on that note, I leave you.


Eller kanske inte. Vill nog inte lämna med den sensmoralen. Vill nog lämna er med budskapet att ta hand om varandra. Låt inget vara osagt. En dag är det för sent. Ge alla ni älskar en kram från mig. Och älska mycket, så mycket ni bara kan. Kärlek är väl som marinad antar jag. Ös på tills ni skäms så blir det bra.

Fick jag välja mellan att aldrig mer äta choklad och få leka lite med den där jävla snyggingen som är Tom Hughes så skulle jag tamejfan ge upp chokladen. Älskade älskade choklad. Tur i oturen att jag inte kommer närmare honom än "the revenge wank" så att säga.

Ikväll skippar vi misären och har tjejkväll. Det blir jag, Emelie, Stella och Corona. Vi ska ha det mysigt och käka pizza och BA HARE NAJS.
Cheeks says over and out, cheers x

Don't fight back, a knife can be so uncomfortable...
Frågan är, ska man trotsa sitt h-y-s-t-e-r-i-s-k-a snorande och ta en kort promenad? Ja.

Sov 13 timmar på det. Japp, så jävla ovärt och nu är hela dagen förstörd. Blir så besviken och arg på mig själv så det finns inte.

Ni vet när man är så nära att explodera, koka över, gå i kras att man blir alldeles matt?

När man inte vet vart man ska ta vägen, när känslan av att inte stå ut, att vilja krypa ur skinnet är så överväldigande stark att man inte kan göra annat än att ligga blickstilla och spänna hela kroppen så att man darrar (skulle man röra sig så kan man gå sönder, den risken vet man bättre än att inte ta), känna hjärtat dunka mot revbenen och tvinga sig att fortsätta andas, ett andetag och sedan ännu ett.

Jag försöker tänka en tanke i taget, försöker allt jag kan att fokusera på att det säkert bara är ännu en biverkning i raden av biverkningar från ytterligare en av medicinerna i raden av mediciner, men när jag inser att jag stirrar ut i rummet med ögonen skräckslaget vidöppna trots att jag trodde att jag blundade är det jävligt svårt. När känslan av att jag när som helst går sönder tar över helt är det svårt att tänka bort det. Jag vet inte vad som är jag och vad som är sjukdom och vad som är mediciner längre, den gränsen suddades ut för många år sedan.

Jag är sjukdom som är mediciner som är biverkningar som är problem som är jag och JAG PALLAR'NTE.

Minns en kille i London. Vi stod på Oxford Street och han hade precis stannat mig och frågat om jag ville ta en kopp kaffe. Jag tackade ja, vi pratade och skrattade och jag minns hans ögon, de var de finaste jag sett. Jag minns inte hans namn men det spelade ingen roll. Det handlade inte om namn, det handlade om ett möte mellan två främlingar i en stad så skrämmande stor men så förfärande liten.

Packar mina väskor och städar lägenheten. Känns som om vågor av energi går genom kroppen. Som att hålla i ett elstängsel, fast trevligt. Jag har saknat livslusten. Den behövs.

Vid den här tiden igår var jag inte ens vaken. Idag har jag haft körlektion, handlat, hyrt filmer och redan sett en av dem. Ingenting slår lyckoruset när man är på väg upp, bit för bit. Skulle väl kanske vara äkta kärlek då, eller ett riktigt bra ligg. Seems I'm getting none of that.

Okej. Det är dags nu. Inser sakta sakta, ett andetag i taget, att jag är vaken. Rör på ögonen, försiktigt, med stängda ögonlock. Andas lite djupare, vågar ta in mer luft, men bara lite. Försöker få tankarna att klarna medans jag, oändligt försiktigt, för att liksom se om de sitter kvar, rör på fingrar och tår.