Jag hade varit en sån grym kändis. Go on, make it happen.
 
Jag saknar skrivandet. Problemet är att jag inte längre riktigt minns hur man gör. Jag är ingen ordjonglör längre, jag har ingen säkerhet, variation eller precision kvar. Jag har bara unkna floskler och sådana finns det nog av.
Jag vill komma ihåg hur man förmedlar känslor.
Som känslan av att vara den enda som är vaken i världen. Att se alla andra sova, vila, sjunka in och bort i sina mjuka moln av omedvetenhet medans man själv plågas att vara vaken, att hålla de brännande ögonlocken vidöppna, tvinga de stela lederna att röra sig och fortsätta andas. Avundsjukan gentemot de sovande, men samtidigt ömheten i vakan. Att uthärda utan sömnen för att de andra ska kunna fortsätta andas lugnt, mumla i sömnen, snarka och vrida sig. Det är enda sättet att se det för att inte bli galen. Att ge meningslösheten ett syfte. 
 
(nu tänker jag faktiskt våga kladda här, på engelska till och med, så silence bitte etc)
 
Sometimes
it gets lonesome
being the only one awake
sometimes
I grow tired knowing
there's another breath to take
 
Another hour waiting
for the dawn that never comes
my mind is slowly breaking
into shards like splintered bones
 
How to deal with this hollowness
is something words can never teach
when I sink into this loneliness
when you're so far beyond my reach
 
Sometimes
it gets lonesome
not being allowed to sleep
sometimes
I want to dwell behind your closed eyes
I wonder what it is you see
 
As I listen to your breathing
see the calm spread out on your face
watch your chest slowly heaving
keep you warm in my cold embrace
 
I want to shelter your innocence
hold dear that smile of yours
keep you safe from my decadence
watch you sleep for hours
 
Sometimes
when no one else is watching
I let myself be weak
sometimes
when I'm on the point of breaking
I think the words I'd never speak
 
I want to get out of this hole
this darkened, twisted shell
of a person, once in control
now beaten, drowning in a well
 
The climb is painful, straining
but there is no time to weep
I have to leave this pit of darkness
I have to watch you when you sleep
Stack till London med bästa vännen, såg The Knife, gjorde en tatuering och lite sånt småbjäfs. Är fet.
Har ingen passande bild så varsågoda, en katt med en permanent top hat. Ska till en homeopat imorgon. Spännande.

Är i övrigt rätt trött på biverkningarna av mina mediciner. Inte asglamouröst om ni frågar mig.
Svettas som en galning, noll sexlust, sover inte bra, biter tänder, konstant huvudvärk och kramp i käken pga det, mår illa hela tiden, pupiller stora som grytlock, torr i käften, mentalt domnad, mardrömmar.
Trycker för tillfället i mig 300 mg venlafaxin och så mycket jag behöver av theralen och imovane. '

Svårt att se det där ljusa och glada i livet just nu. "Just nu" är för övrigt en varibel tidsangivelse. Har i princip gällt de senaste 9 åren.
Jo just det ja, jag blev ju blond igen. Och rakade av det mesta av håret även om det nu har växt ut igen, jefla ogräs. Notera acne-utbrottet i pannan och glansiga hyn samt DEATH STARE OF DOOM (skulle bara visa hårlängden)


Emelie och jag, 12 år gamla. Jag visar redan här prov på hur OERHÖRT lik en snigel jag kan bli och att jag borde byta namn till PHOTOGENIQUE. Risigt hår och total oförmåga att titta när kameran blixtrar. Som nu.
 
 
Jag dansar den ökända "kebabdansen"(man snurrar som en kebabsnurra och sjunger "jag är kebab jag är kebab" till valfri melodi). Iklädd nattskjorta, repbälte, kudde och EHE GANSKA hög promillehalt.
Typ 16 eller 17 år. 
 
Jag har uppenbarligen blekt mitt hår med ren väteperoxid, håller antagligen _mycket_viktig_ monolog i Emelies säng. På tröjan står det "Shrooms  - get ready to get wasted". Smakfullt. Saknar tröjan. 15 år.
 
Jag slutar nian och har ingen hals men det vägs upp av klasskamrat tillika dåvarande crush som tydilgen har tillräckligt lång hals för oss båda. Jag sportar gula tänder och tvivelaktig "färgeffekt" i frillan. OBS var sjukt stolt då. Tre hakor, glansig hy och skelögd blick. Dock nykter. Här hade jag också en gul svea-väska som hette greger.
 
Bloggen uppmanar: "Skriv!" men det går inte. Skrivandet är som att försöka prata med ont i halsen. Att svälja med halsfluss, att springa när man är jagad i en dröm. Som klockan som går och går men aldrig kommer fram till dörren.

Ligger inlindad i de senaste årens kvävande kokong av utmattningsdepression, synen är dimmig av alla olika mediciner och vilken dag, vecka, månad är det nu? Så många måsten och val och dagar som man måste ta tag i och så lite ork, så lite livsvilja, så liten strimma ljus och så oändligt tunn tråd att klamra sig fast vid för att inte förlora förståndet helt.
Hur blir man frisk och hel igen? Är det någon som vet? Jag minns inte hur det är att vara vaken och klar på riktigt, att se framåt och orka en hel dag. Jag minns verkligen inte hur det är att inte konstant kämpa för att bara hålla ihop sig själv, Jag minns inte hur det är att vara människa utanför den här bubblan. Jag behöver ryckas ur den men den är det enda som håller mig samman för tillfället.
Om några timmar är det två år sedan pappa helt plötsligt inte fanns mer. 
Två år sedan liksom jaha? Här har jag precis fyllt arton och flyttat hemifrån och ska jag inte ha en pappa mer nu? Är min mamma änka, bara sådär? Ska min systers barn inte få lära känna morfar? Skulle vi inte få veta om han kunde bli nykter, frisk och riktig igen? Ska jag aldrig få chansen att lära känna min pappa? Min riktiga pappa, han bakom allt det där dåliga och hemska, om han fanns kvar? 
 
Var vid graven med blommor och ljus och gjorde fint och minns det som igår när vi valde ut gravstenen hos stenhuggarn i Trollhättan, med det gröna golvet och solen som var blek och trött men orkade in genom de smutsiga molnen till de smutsiga fönstren och lyste upp oss så man såg hur bleka och trötta även vi var.
Minns hur vi satt hos begravningsfarbrorn och tittade igenom kataloger med bilder på kistor och urnor och blomsterdekorationer och där skulle vi sitta och välja från bilderna i katalogerna men den snälla begravningsfarbrorn och det glättade papperet nådde inte fram till oss, vi var inte där, vi kände inte våra kroppar i de obekväma stolarna, hörde inte knarrandet i golvet för det gällde inte oss, vi hade ju fortfarande en pappa, jodå titta ut genom fönstret där är han ju, en liten kutryggig gubbe på cykel men nej oj det var visst inte han och det skulle aldrig vara han, aldrig nånsin igen. För pappa var ju död. 
 
Det hade vi ju sett själva. Vi var ju där. I sjukhusrummet som luktade sjukhusrum och tårar för vi hade gråtit oss tomma av chock och sorg. Vi hade ju sagt hejdå till pappa, vi hade varit hos honom i de sista jobbiga ögonblicken, vi hade klappat honom på pannan så som han gjorde när han nattade oss när vi var små, vi hade ju känt hur kall han var. Sett hur liten han såg ut i sjukhussängen i sjukhusrummet som luktade sjukhusrum och tårar. 
 
Jag hajar fortfarande till när jag ser en gråblå gubbcykel, en gul kajak på sjön, en kutryggig liten gubbe med glasögon, prasslig vindjacka, tunt hår och hjulbent gång. Men en halv sekund senare inser jag ju att det är inte han. Det kommer aldrig vara han.

Godnatt pappa. Jag vet inte var du är nu, men jag hoppas du är frisk och mår bra. 
Jag hoppas du är med farfar och farmor och Zorbino och Promon. Jag hoppas du reser världen runt igen, att du grejar med bilar och maskiner och uppfinner saker och seglar och fiskar. Jag hoppas att du vet att vi gör så gott vi kan.