Just det ja, jag har ju en blogg.
Idag är första dagen på länge som jag har vaknat vid rimlig tid efter rimligt antal timmars sömn (typ kl 9, sovit fem timmar) och inte känt att jag hellre hade dött. Jag har nämligen varit grymt sjuk och bihålorna har fått bekänna färg.
Har aldrig varit med om att ha så ont att tårarna rinner, och att smärtan inte går över! Minuterna har sniglat sig fram de senaste dygnen. Febern har gått upp och ner, huvudet har bultat och jag har inte kunnat göra någonting alls åt det. Jag hatar att känna mig hjälplös och det här var verkligen ett stålbad.
Gillar egentligen inte att klaga så över en vanlig bihåleinflammation men ärligt talat... WOW. ZEH PAIN.
Man känner sig inte så stor när man bara ligger och gråter högt i soffan, oförmögen att röra sig. När inga smärtstillande hjälper, när man inte ens kan knocka ut sig på sömnpiller och lugnande för att få någon timmes frist från helvetet. När man inte står ut en sekund till. Och läkarna som vanligt inte bryr sig eller hjälper.
Men är nu inne på årets fjärde penis-ililnkur och idag börjar mitt huvud tillhöra mig. Så otroligt att känna en sån energiboost att man börjar tänka tankar i stil med "om detta hade varit en vanlig dag så hade jag kanske planerat något!" Dock så planerar man vilt i huvudet men när man reser sig upp blir man påmind om att kroppen fortfarande är jävligt mörbultad. Reste mig för snabbt förut och min söndersprejade näsa svarade med att bestämt bloda ner hela mig.
MEN det är skit samma, för just idag, just nu, just här... är livet okej. Det är faktiskt helt jävla okej.
Idag är första dagen på länge som jag har vaknat vid rimlig tid efter rimligt antal timmars sömn (typ kl 9, sovit fem timmar) och inte känt att jag hellre hade dött. Jag har nämligen varit grymt sjuk och bihålorna har fått bekänna färg.
Har aldrig varit med om att ha så ont att tårarna rinner, och att smärtan inte går över! Minuterna har sniglat sig fram de senaste dygnen. Febern har gått upp och ner, huvudet har bultat och jag har inte kunnat göra någonting alls åt det. Jag hatar att känna mig hjälplös och det här var verkligen ett stålbad.
Gillar egentligen inte att klaga så över en vanlig bihåleinflammation men ärligt talat... WOW. ZEH PAIN.
Man känner sig inte så stor när man bara ligger och gråter högt i soffan, oförmögen att röra sig. När inga smärtstillande hjälper, när man inte ens kan knocka ut sig på sömnpiller och lugnande för att få någon timmes frist från helvetet. När man inte står ut en sekund till. Och läkarna som vanligt inte bryr sig eller hjälper.
Men är nu inne på årets fjärde penis-ililnkur och idag börjar mitt huvud tillhöra mig. Så otroligt att känna en sån energiboost att man börjar tänka tankar i stil med "om detta hade varit en vanlig dag så hade jag kanske planerat något!" Dock så planerar man vilt i huvudet men när man reser sig upp blir man påmind om att kroppen fortfarande är jävligt mörbultad. Reste mig för snabbt förut och min söndersprejade näsa svarade med att bestämt bloda ner hela mig.
MEN det är skit samma, för just idag, just nu, just här... är livet okej. Det är faktiskt helt jävla okej.
Kommentera