Ibland kommer det upp till ytan igen. Allt det där som var. Allt det där som blev och allt det där som skulle bli och allt det där som aldrig hände, men som bränns, svider, kväver, fräter ännu mer kanske av just den anledningen.
Ibland kommer det stötvis och ibland som en molande, tärande värk. Ibland kommer allt på en gång ibland bara små glimtar. Ibland går det över på nolltid och ibland tar det dagar innan man vågar andas igen.
Man tror att det är över, att det är förbi, överspelat, borta. Att tiden läker alla sår och att det bara är en dålig dag.
Men det finns dagar som är som förr. Det finns känslor som aldrig riktigt glöms eller försvinner. Sår som tiden inte läker. Trassel som aldrig kan redas ut, för det finns varken början eller slut på tråden. Det finns mer än en verklighet.
Oavsett hur man hanterar det så tror jag att det du upplever, det stannar kvar inom dig. Kanske så väl gömt eller så väl uppfläkt att man antingen aldrig får nys om det eller också accepterat det som en del av sig själv för längesedan.
Eller också så kommer det fram igen, då och då. Och när det väl gör det, är det aldrig förminskat. Aldrig bleknat, aldrig glömt eller förvrängt.
Det stannar kvar, och ibland kommer det upp till ytan igen. Allt det där som var.
Kommentera