halvfabrikat

Ni vet när man är så nära att explodera, koka över, gå i kras att man blir alldeles matt?

När man inte vet vart man ska ta vägen, när känslan av att inte stå ut, att vilja krypa ur skinnet är så överväldigande stark att man inte kan göra annat än att ligga blickstilla och spänna hela kroppen så att man darrar (skulle man röra sig så kan man gå sönder, den risken vet man bättre än att inte ta), känna hjärtat dunka mot revbenen och tvinga sig att fortsätta andas, ett andetag och sedan ännu ett.

Jag försöker tänka en tanke i taget, försöker allt jag kan att fokusera på att det säkert bara är ännu en biverkning i raden av biverkningar från ytterligare en av medicinerna i raden av mediciner, men när jag inser att jag stirrar ut i rummet med ögonen skräckslaget vidöppna trots att jag trodde att jag blundade är det jävligt svårt. När känslan av att jag när som helst går sönder tar över helt är det svårt att tänka bort det. Jag vet inte vad som är jag och vad som är sjukdom och vad som är mediciner längre, den gränsen suddades ut för många år sedan.

Jag är sjukdom som är mediciner som är biverkningar som är problem som är jag och JAG PALLAR'NTE.