Minns en kille i London. Vi stod på Oxford Street och han hade precis stannat mig och frågat om jag ville ta en kopp kaffe. Jag tackade ja, vi pratade och skrattade och jag minns hans ögon, de var de finaste jag sett. Jag minns inte hans namn men det spelade ingen roll. Det handlade inte om namn, det handlade om ett möte mellan två främlingar i en stad så skrämmande stor men så förfärande liten.
Synd bara att vi alla hoppas på olika saker.
Jag minns inte vad vi pratade om, men jag minns att han tog en paus, lade huvudet på sned och frågade mig:
"So, are you looking to fall in love here? In London? Looking for someone?"
Jag minns vad jag svarade, jag behövde inte ens tänka efter, orden bara kom och jag tror att det är så man vet att man talar sanning.
"Love? No, I don't do that. I mean, I did once. And then I stopped 'cause that shit gave me nothing. But then something happened and I suddenly did again. I had no idea how it happened. But it came to an unpleasant and agonizing end. And I know now that I'll never do it again. So no, I'm not looking to fall in love. I take pride in being a dreamer but knowing what's real and what's fucking bull. Like love and hope and freedom. They are all beautiful words, like "tomorrow" and "trust". But they stand for something we can't ever get. Not to 100 %.
So what about you then? Looking for love? Looking for someone?"
"Well, I suppose I'm always looking. Not actively tho', I mean if it happens it happens and that's great but if I do find someone I hope she's not as sadly damaged as you."
"oh, ghee, thanks man that's nice innit..."
"No I didn't mean like that, I just hope I find someone who still believes in that 'bullshit' as you so delicately put it."
Och jag hoppas också att han hittar någon som tror på allt det där vackra i livet. Inte så att jag inte gör det, men jag håller allt sådant där där det hör hemma, i min fantasivärld där jag är snygg, lyckad, berömd och får leva loppan och möta underbara människor och där varje dag är ett äventyr.
Jag vet att jag låter jävligt bitter nu. Och det är jag väl på sätt och vis. Jag är ledsen över allt som inte blev, allt viktigt jag inte fick säga innan alltför många försvann ur mitt liv och alla problem jag aldrig fick lösa. Jag är ledsen för att det är som det är just nu. Jag är ledsen för att jag inte ens orkar med de mest basala saker. Jag är ledsen för att jag inte kan vara så bra som jag faktiskt VET att jag är. Jag är arg för att det finns så mycket i livet som bara försvinner, som bara passerar förbi och blandas i den grå gröt som är min vardag.
Jag är trött, arg, ledsen, bitter och jävlig. Men jag är en obotlig realist och tror att allt det vackra i livet aldrig kan existera samtidigt. Jag tror att man får välja.
Och rubriken då. Jo, hoppet är det sista som överger människan. Jag tror att killen från Oxford Street fortfarande hoppas att han hittar sin drömtjej. Jag tror (vet) att folk som lever ett liv de hatar hoppas på och önskar något annat. Hoppet är det enda som håller oss igång, för varför skulle vi vara på väg även när vi tycks stå still annars?
Som han den där så rasande enkelt och svidande vackert lade fram det innan han log ett leende så vasst att min trygghetsbubbla brast och jag såg världen på riktigt igen: "man kan ju inte leva på enbart kärlek..."
Synd bara att vi alla hoppas på olika saker.
Kommentera