halvfabrikat

Jag brukade älska att skriva. Det var det enda jag kunde. Jag har liksom inga speciella talanger, och är inte rusktigt bra på att skriva heller, men det var väl det jag var bäst på, när jag fortfarande brydde mig om att passa in i en värld där alla måste sticka ut och vara bra på något, ha sin nisch och sin plats i hierarkin. Att inte ha en speciell talang var ganska fult, och det visste man att man inte hade när man skulle beskrivas av andra och fick höra att man var "en bra kompis". Då var liksom alla andra positiva egenskaper slut. Och jävlar i min låda vilken bra kompis jag var (ironin är att jag var en skitdålig kompis, jag ljög och glömde och tillrättavisade mina vänner med våld och var självisk och elak många gånger). Men nu är hon borta. Hon som var jag. Hon var ganska intelligent, hon var stark som satan och hon kunde skapa. Hon kunde skriva av sig sina känslostormar, hon hittade alltid inspiration och var en jävel på att formulera sig med säkerhet, variation och precision. Hon kunde sitta i timmar och bara låta orden flöda. Och när hon inte skrev gjorde hon andra viktiga saker. Hon läste, var i skolan, gjorde läxor, tog hand om sina alkisföräldrar och sin häst. Eller så gjorde hon annat, som varken var lagligt eller kreativt eller sunt eller bra men hon GJORDE ÅTMINSTONE NÅGOT. Men nu är hon borta. Kvar är en oduglig, trasig och allt fetare kropp, en hjärna som inte fungerar överhuvudtaget, en onödig hudpåse till halvfärdig människa och något förvirrat litet vrak i mitten av allt det där. Den starka, fula, smarta och duktiga tjejen är borta. Hon tog allt det goda med sig och lämnade bara sina dåliga sidor kvar. Vart hon tog vägen vet jag inte. Kvar finns bara det lata, elaka, själviska, trasiga. Den fläckiga tröjan och det smutsiga håret. Kvar finns inte ens pappan eller pojkvännen eller hästen. De försvann de med, och i röran och kaoset och paniken försvann hon med, hon med inspirationen och talangen och hon som var "en bra kompis". Kan någon hitta Anna?