halvfabrikat

Var på mitt livs första frivilliga gudstjänst idag. På eget initiativ och hade inte tengbergskan följt med så hade jag nog gått själv. Är ju uppvuxen i kyrkans lokaler (OBS: EJ P.G.A. RELIGIÖS FAMILJ UTAN MAMMA JOBBADE SOM BARNTIMMELEDARE OCH SEDAN VAKTMÄSTARE) och vår fina kyrka (ja, det är en vacker byggnad. En fin lokal att samlas i - är generellt sett emot religion) är ju nyrenoverad och jag har inte sett hur den ser ut. Så jag mötte upp underbar väninna i stormen, vi satt på adventsgudstjänsten i en fullsatt kyrka och lyssnade på vacker sång och fina texter. Temat var att fånga dagen, något som ingen någonsin gör.
Enda minuset var väl egentligen att prällen var nervös och att han blandade ihop advent (=ankomst) och advenire (=ankomma) och språknörden i mig vaknade till för ett ögonblick. Språknörden fick sedan regrediera till förmån för känslonörden som spanade på snygga killen ett par rader bakom, rös av den vackra kör/solistsången och stämningen och ljusen och som grät lite när hon insåg att en av solisterna var hon som sjöng på pappas begravning i våras. Känslonörden kunde inte heller slita blicken från dirigentens annars så stela och korrekta uppenbarelse som tycktes vakna till liv, mjukna och tändas när musiken spelade och kören sjöng. Eller rättare sagt, känslonörden kunde inte slita blicken från dirigentens händer. De var magra, bleka, med långa fingrar och vener som syntes tydligt under den bleka tunna huden på de lika magra handlederna där guldarmbanden hängde löst. Ändå blev de fulla av liv och känsla och passion när de rörde sig och styrde (eller följde med) körens röster och de där lösa guldarmbanden tycktes gnistra på ett helt nytt sätt. Det var fint. Sällsamt. Besynnerligt. Vackert.

Vi fick tändsticksaskar när vi gick ut, "för att sprida lite ljus". Det kan behövas. Ljus behövs för att man ska förstå att det faktiskt är dag och att vi ska fånga den.