Jag är besatt av tid. Dåtid, nutid, framtid. All tid är viktig. Framför allt att komma i tid. Jag mår galet dåligt om jag blir sen någonstans. Måste hinna. Måste skynda.
Stör mig på folk som jämt berättar om sina vilda ungdomsår, när man var ung och vacker. Skulle det vara nu då eller? Jag är snart inte tonåring längre och har verkligen inte uppnått något alls. Och vacker? Fet och finnig och jävlig. Jag jobbar inte, jag spelar inte i band, sjunger inte i kör, jag går knappt i skolan, jag har inte varit på språkresa eller gjort någon sådan där häftig tjejresa eller hängt på västkusten och varit brun och snygg. Jag är inte engagerad i politik eller kyrkan eller ungdomsgårdar eller något annat what so ever. Vad gör jag med min tid?
Finns det någon mer där ute som, liksom jag, aldrig kommer loss? Som lever ett liv där tiden bara går?
Kommentera