halvfabrikat

Bloggen uppmanar: "Skriv!" men det går inte. Skrivandet är som att försöka prata med ont i halsen. Att svälja med halsfluss, att springa när man är jagad i en dröm. Som klockan som går och går men aldrig kommer fram till dörren.

Ligger inlindad i de senaste årens kvävande kokong av utmattningsdepression, synen är dimmig av alla olika mediciner och vilken dag, vecka, månad är det nu? Så många måsten och val och dagar som man måste ta tag i och så lite ork, så lite livsvilja, så liten strimma ljus och så oändligt tunn tråd att klamra sig fast vid för att inte förlora förståndet helt.

Hur blir man frisk och hel igen? Är det någon som vet? Jag minns inte hur det är att vara vaken och klar på riktigt, att se framåt och orka en hel dag. Jag minns verkligen inte hur det är att inte konstant kämpa för att bara hålla ihop sig själv, Jag minns inte hur det är att vara människa utanför den här bubblan. Jag behöver ryckas ur den men den är det enda som håller mig samman för tillfället.