Jag saknar skrivandet. Problemet är att jag inte längre riktigt minns hur man gör. Jag är ingen ordjonglör längre, jag har ingen säkerhet, variation eller precision kvar. Jag har bara unkna floskler och sådana finns det nog av.
Jag vill komma ihåg hur man förmedlar känslor.
Som känslan av att vara den enda som är vaken i världen. Att se alla andra sova, vila, sjunka in och bort i sina mjuka moln av omedvetenhet medans man själv plågas att vara vaken, att hålla de brännande ögonlocken vidöppna, tvinga de stela lederna att röra sig och fortsätta andas. Avundsjukan gentemot de sovande, men samtidigt ömheten i vakan. Att uthärda utan sömnen för att de andra ska kunna fortsätta andas lugnt, mumla i sömnen, snarka och vrida sig. Det är enda sättet att se det för att inte bli galen. Att ge meningslösheten ett syfte.
(nu tänker jag faktiskt våga kladda här, på engelska till och med, så silence bitte etc)
Sometimes
it gets lonesome
being the only one awake
sometimes
I grow tired knowing
there's another breath to take
Another hour waiting
for the dawn that never comes
my mind is slowly breaking
into shards like splintered bones
How to deal with this hollowness
is something words can never teach
when I sink into this loneliness
when you're so far beyond my reach
Sometimes
it gets lonesome
not being allowed to sleep
sometimes
I want to dwell behind your closed eyes
I wonder what it is you see
As I listen to your breathing
see the calm spread out on your face
watch your chest slowly heaving
keep you warm in my cold embrace
I want to shelter your innocence
hold dear that smile of yours
keep you safe from my decadence
watch you sleep for hours
Sometimes
when no one else is watching
I let myself be weak
sometimes
when I'm on the point of breaking
I think the words I'd never speak
I want to get out of this hole
this darkened, twisted shell
of a person, once in control
now beaten, drowning in a well
The climb is painful, straining
but there is no time to weep
I have to leave this pit of darkness
I have to watch you when you sleep
