Om några timmar är det två år sedan pappa helt plötsligt inte fanns mer.
Två år sedan liksom jaha? Här har jag precis fyllt arton och flyttat hemifrån och ska jag inte ha en pappa mer nu? Är min mamma änka, bara sådär? Ska min systers barn inte få lära känna morfar? Skulle vi inte få veta om han kunde bli nykter, frisk och riktig igen? Ska jag aldrig få chansen att lära känna min pappa? Min riktiga pappa, han bakom allt det där dåliga och hemska, om han fanns kvar?
Två år sedan liksom jaha? Här har jag precis fyllt arton och flyttat hemifrån och ska jag inte ha en pappa mer nu? Är min mamma änka, bara sådär? Ska min systers barn inte få lära känna morfar? Skulle vi inte få veta om han kunde bli nykter, frisk och riktig igen? Ska jag aldrig få chansen att lära känna min pappa? Min riktiga pappa, han bakom allt det där dåliga och hemska, om han fanns kvar?
Var vid graven med blommor och ljus och gjorde fint och minns det som igår när vi valde ut gravstenen hos stenhuggarn i Trollhättan, med det gröna golvet och solen som var blek och trött men orkade in genom de smutsiga molnen till de smutsiga fönstren och lyste upp oss så man såg hur bleka och trötta även vi var.
Minns hur vi satt hos begravningsfarbrorn och tittade igenom kataloger med bilder på kistor och urnor och blomsterdekorationer och där skulle vi sitta och välja från bilderna i katalogerna men den snälla begravningsfarbrorn och det glättade papperet nådde inte fram till oss, vi var inte där, vi kände inte våra kroppar i de obekväma stolarna, hörde inte knarrandet i golvet för det gällde inte oss, vi hade ju fortfarande en pappa, jodå titta ut genom fönstret där är han ju, en liten kutryggig gubbe på cykel men nej oj det var visst inte han och det skulle aldrig vara han, aldrig nånsin igen. För pappa var ju död.
Minns hur vi satt hos begravningsfarbrorn och tittade igenom kataloger med bilder på kistor och urnor och blomsterdekorationer och där skulle vi sitta och välja från bilderna i katalogerna men den snälla begravningsfarbrorn och det glättade papperet nådde inte fram till oss, vi var inte där, vi kände inte våra kroppar i de obekväma stolarna, hörde inte knarrandet i golvet för det gällde inte oss, vi hade ju fortfarande en pappa, jodå titta ut genom fönstret där är han ju, en liten kutryggig gubbe på cykel men nej oj det var visst inte han och det skulle aldrig vara han, aldrig nånsin igen. För pappa var ju död.
Det hade vi ju sett själva. Vi var ju där. I sjukhusrummet som luktade sjukhusrum och tårar för vi hade gråtit oss tomma av chock och sorg. Vi hade ju sagt hejdå till pappa, vi hade varit hos honom i de sista jobbiga ögonblicken, vi hade klappat honom på pannan så som han gjorde när han nattade oss när vi var små, vi hade ju känt hur kall han var. Sett hur liten han såg ut i sjukhussängen i sjukhusrummet som luktade sjukhusrum och tårar.
Jag hajar fortfarande till när jag ser en gråblå gubbcykel, en gul kajak på sjön, en kutryggig liten gubbe med glasögon, prasslig vindjacka, tunt hår och hjulbent gång. Men en halv sekund senare inser jag ju att det är inte han. Det kommer aldrig vara han.
Godnatt pappa. Jag vet inte var du är nu, men jag hoppas du är frisk och mår bra.
Jag hoppas du är med farfar och farmor och Zorbino och Promon. Jag hoppas du reser världen runt igen, att du grejar med bilar och maskiner och uppfinner saker och seglar och fiskar. Jag hoppas att du vet att vi gör så gott vi kan.
Godnatt pappa. Jag vet inte var du är nu, men jag hoppas du är frisk och mår bra.
Jag hoppas du är med farfar och farmor och Zorbino och Promon. Jag hoppas du reser världen runt igen, att du grejar med bilar och maskiner och uppfinner saker och seglar och fiskar. Jag hoppas att du vet att vi gör så gott vi kan.
