halvfabrikat

Hjärtat slår alldeles för snabbt. Alldeles för hårt. Det gör ont. Det försöker banka sig ut bröstet, trycker drar och stränar från insidan. Från utsidan ett annat tryck, som ett städ som pressas mot revbenen, klämmer ihop lungorna, tvingar andhämtningen att bli än ytligare, än tunnare. Får ingen luft, det finns inget syre i de små smärtsamma andetagen. Tankarna rusar i hjärnan, det finns inget vett och ingen mening. Känslan av att vara jagad, att man måste fly, annars dör man, flödar genom kroppen. Som när handen lyft till ett slag kommer närmare, när man har snubblat och inte hinner ta sig för, ren och skär panik. Du kommer inte undan. Det är bara att vänta.